GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Lura skjorta eller det är ändå bara jul en gång om året
De tre vännerna Tyra, Vilda och Sara rör sig genom Ystad för de sista julklappsinköpen, och när de passerar en tiggare bestämmer de sig för att stötta henne. Men när Tyra ser tiggarens kappa blir hon förvånad. Är den inte av det dyra märket Rodebjer? Kanske vill tiggaren sälja den? Årets julnovell i YA är skriven av författaren Helena Thorfinn. Och tillsammans med henne önskar vi på kulturredaktionen er alla en god jul.
Julnovellen 2021 • Publicerad 24 december 2021 • Uppdaterad 26 december 2021

I ljuskäglorna från julbelysningen som dinglade över gågatan rörde sig stora snöflingor ryckigt, och trots att det bara var eftermiddag var himlen mörkt lila. Ljuset från skyltfönstren glödde och strax utanför Systembolaget körde Tyra in händerna i armkrok på Vilda och Sara.

”Nu, de sista julklapparna och sedan går vi och fikar på Espresso House.”

”Åh, jag måste hitta något till min lillebror. Han har börjat tröttna på lego, men mamma vill inte att han ska börja gejma.” Sara stannade till utanför bokhandeln. ”Man kanske kunde köpa penslar och målarfärger?”

”Är inte målarfärger typ straffkommendering nuförtiden? Nej, köp honom något coolare, varför inte någon trolleribox eller något?”

”Är inte målarfärger typ straffkommendering nuförtiden? Nej, köp honom något coolare, varför inte någon trolleribox eller något?”

Tyra drog bort Sara från bokhandeln och vidare ner på gågatan. Snöslasket som samlats under flera dagars snöande, täcktes nu återigen av snöflingor som var vita i några sekunder innan de smälte och beblandades med allt det gråa. Fotavtryck som lämnats i slasken såg ut som sjöar i ett bergigt landskap.

Tiggare på en gågata.
Tiggare på en gågata.Foto: BOSSE NILSSON

På en bänk mitt på gågatan satt en man som spelade dragspel. Tonerna från ”Jul, jul strålande jul” sökte sig upp mot vinterhimlen. I hörnet Stora Östergatan och Pilgränd klev en gestalt ut från skuggorna och gick mot flickorna.

”Please, köp ett nummer av Faktum. Bara ett nummer. Mina barn…” Kvinnan log mot flickorna och la huvudet på sned. ”Det är jul, jag vill åka hem till mina barn…”

Vilda stannade till och tittade på sina vänner.

”Det är inte så dyrt, kom igen. Det är ändå bara jul en gång om året. Vi köper ett nummer. Tillsammans.” Hon vände sig mot kvinnan. ”Tar du swish?”

”Visst!” Kvinnan höll upp en pappbit med ett telefonnummer skrivet för hand och Vilda tog fram mobilen och swishade. Snart hade hon tidningen i handen och de gick vidare tills Tyra stannade till och tittade bakåt, mot kvinnan.

””Ser ni inte? Är det inte en Rodebjerkappa hon har på sig?” Tyra nickade mot kvinnan. ”Rodebjer! Fatta vad en sådan kostar.””

”Alltså. Såg ni vad jag såg?”

”Vaddå? Tappade vi något…?” Saras blick letade på marken.

”Nej, pucko. Kolla tiggartanten.”

Kvinnan hade dragit sig tillbaka in i skuggorna och satt sig tillrätta på en stol som någon hade satt ut till henne.

”Ser ni inte? Är det inte en Rodebjerkappa hon har på sig?” Tyra nickade mot kvinnan. ”Rodebjer! Fatta vad en sådan kostar.”

”En vaddå?” Sara tittade på Tyra.

”Rodebjer. Danskt designmärke, min plast-morsas favoritmärke. Kolla.”

Tyra tog upp mobilen och googlade, ljuset från skärmen kastade ett blått sken i flickornas ansikten när de tittade ner i den. ”Där. Är det inte den? 7500 spänn….”

Tyra höll upp skärmen och granskade bilden, och såg sedan bort mot kvinnan. Hon hade rest sig och var nu på väg mot en barnfamilj med tidningen i ena handen och skylten i andra. Hon bar en stor dunkappa i brunt som gick nästan ner till fötterna.

”Jaha, och? Jag har i alla fall aldrig hört talas om det märket. Kom nu så går vi vidare, hinner vi in på Flying Tiger?” Sara började gå.

Tyra blev stående som fastfrusen mitt på gatan och rörde sig inte ur fläcken. Hon var djupt inne i sin mobil, googlade och räknade. Vilda hade ställt sig bakom henne.

”Jag måste bara, titta…? Visst är det exakt en sådan?” Hon höll upp skärmen och jämförde återigen med kvinnan tjugo meter bort. ”En Rodebjer Agapita?”

”Det är det.” Vilda nickade. ”Absolut!”

Tyra spärrade upp ögonen och pekade ner i mobilen.

”Åååååh, så fruktansvärt orättvist. Hon har bara plockat upp den ur någon container, utan att ha en aning om vad det är! Hon kunde lika gärna ha på sig något annat, någon vanlig billig täckjacka.”

”Nämen”, Sara såg irriterat på Tyra. ”Så kan du väl inte säga? Jag tycker vi går nu.”

De började gå, men Tyra fortsatte att klaga högljutt.

”Min plast-mamma hade typ älskat mig forever om hon fick en sådan i julklapp. Också går nån tiggartant runt med en sådan. Åååh, så sjukt orättvist.” Hon stannade till. ”Jag tror jag måste… Vänta här!”

Tyra sprang bort till kvinnan och på håll såg Vilda och Sara hur hon pratade intensivt med kvinnan som lyssnade och tittade ner på sin kappa. Efter en stund tog Tyra upp sin plånbok, men kvinnan slöt kappan hårdare om sig.

”Men vad håller hon på med?” Sara tittade på Vilda. ”Jag måste hinna julhandla, kan vi inte bara gå nu?”

Efter en stund var Tyra tillbaka hos Sara och Vilda. Hennes kinder glödde och hon såg andfådd ut.

”Såhär. Nu har jag gjort en deal med henne. Jag får kappan för 1000 spänn, mot att jag köper en annan jacka till henne. Vilken som helst!”

”Du skojar…?” Sara såg tvivlande ut. ”Jag tycker inte…”

Hon avbröts av Tyra.

”Först erbjöd jag 500 spänn, men då verkade hon fatta att det var en märkeskappa, så då ville hon ha 1000 spänn.”

”Plus en ny kappa?” undrade Vilda.

”Ja, det blir kanske 1500, men det blir ändå billigare än att köpa en ny Rodebjerkappa, det är ändå ett klipp. Och efter sommarjobbet har jag lite pengar”, Tyra lät plötsligt tveksam, men övertygade sedan sig själv. ”Det har ju varit lite spänt med pappa och henne sedan min spårade fest på Halloween. Detta kunde vara den perfekta, ja, liksom fredspresenten.”

”Fredspresent? En tiggares gamla kappa?” Sara lät tveksam. ”Låt henne behålla kappan, Tyra. Kom så går vi.”

”Det har ju varit lite spänt med pappa och henne sedan min spårade fest på Halloween. Detta kunde vara den perfekta, ja, liksom fredspresenten.”

”Den är inte alls gammal utan ser helt ny ut, inte alls sliten”, Tyra tittade bort mot kvinnan och fortsatte sedan, vänd mot Vilda.

”Men hon vill inte lämna sin plats, utan säger att någon annan isåfall måste sälja hennes tidningar medan hon väljer ut vilken kappa hon vill ha.”

Tyra tittade upp på sina väninnor och lät blicken glida över till Vilda.

”Vildis, sötis, snällis…” Hon la huvudet på sned. ”Kan inte du bara stå i hörnet en liten, liten stund? Snällis, du är min bästa…?”

Vilda såg tveksam ut.

”Tänk om min farmor kommer förbi, Ystad är en liten stad….? Alla kommer och snacka… varför skulle jag stå och sälja hemlösas tidning?”

”Säg att det är ett skolprojekt eller något!” Tyra var ivrig. ”Kom!”

Alla tre gick tillbaka mot kvinnan, som såg avvaktande ut. Sara sträckte fram en hand.

”Sara heter jag. Hej!”

Kvinnan sträckte fram handen och hälsade.

”Maria.”

Tyra la fram sin plan.

”Såhär, va. Vilda här kan sälja dina tidningar och jag och Sara går med dig till HM, så får du välja en kappa där.”

”Alltså jag tänker inte stå och ropa”, förklarade Vilda motvilligt. ”Jag kan hålla upp tidningen, såhär, men inte gå ut och försöka tvinga folk att köpa. Min farmor…”

”Din farmor bor i Köpingebro, varför skulle hon komma in just idag?” Tyra avbröt henne och vände sig mot Maria.

”Kom såg går vi!”

”Vilken kappa jag vill?” Maria spände blicken i Tyra och rörde sig inte ur fläcken. ”Lova!”

”Inte precis vilken du vill. Nej, vi sa max 700 spänn. Men det finns många fina, varma för det priset!”

”Okey.”

Entrén till HM, Ystad.
Entrén till HM, Ystad.Foto: Jan-olle Persson

Den lilla troppen gav sig av ner mot HM på Hamngatan. Snögloppet hade tilltagit och när de på håll såg ett gäng jämnåriga drog Sara upp kragen på sin kappa och Tyra drog ner mössan, och så gled de obemärkt över på andra sidan gatan och fortsatte in på HM.

Tyra gick snabbt förbi de dyrare kapporna som hängde vid ingången och letade sig fram mot hängarna längre bak i butiken. Hon hittade en kornblå jacka och höll upp den framför Maria.

”Den här?”

Maria skakade på huvudet och efter att ha gjort en avvisande min mot en vinröd halvlång kappa för 799 kr som Sara föreslog, började hon gå runt i vidare cirklar bland uteplaggen för damer. Tyra gick och ställde sig vid Sara och följde Maria med blicken.

”Vi sa inte mer än 700. Där borta hänger inga kappor under 2000.”

”Men alltså, Tyra. Jag tycker vi lägger ner. Låt henne behålla sin kappa.”

”Varför det? Detta är en win-win, det är liksom… välgörenhet. Hon sa själv att hon behöver pengar nu till jul, och jag ger henne både pengar och en ny kappa. Kom igen, varför skulle hon ha en Rodebjerkappa? Den gör väl inte henne lycklig? Hon fattar ju inte ens vad det är?”

Kläder av märket Rodebjer.
Kläder av märket Rodebjer.

Maria hade till slut hittat en kappa hon verkade gilla och höll upp den. Tyra gick fram mot henne och tittade på prislappen och skakade sedan på huvudet. Hon pekade istället inåt mot butikens väggar.

”Här – allt under 1000. Leta här.”

Till slut hittade Maria en kappa, krängde av sig Rodebjerkappan och provade. Den var svart med huva med konstpäls och Tyra gick med en irriterad liten suck fram till henne och vände hastigt på prislappen.

”999 kronor.”

Maria log och Tyra suckade.

”Okej då.”

Vilda såg stressad ut när de kom tillbaka och stod och stampade i snömodden. Mannen på bänken spelade en gnällig variant av ”O helga natt”.

Maria var iklädd den svarta kappan och Tyra hade Rodebjerkappan nedstoppad i HM-påsen. Hon höll upp den i triumf och gjorde ett V-tecken i luften.

”Julen räddad, nu får jag guldstjärna av plast-mamma!”

”Ett helt gäng mammor från mitt gamla handbollslag kom förbi och köpte”, sa Vilda, ”så nu är alla tidningar slutsålda. Jag sa att det var ett skolprojekt.”

”Tack, tack”, Maria såg nöjd ut och tittade ner i sin mobil där flera swish hade kommit in. ”Tolv tidningar, va?”

”Ja, det var nog tolv. Men min farmors bästa väninna kom förbi och hon ställde en massa frågor. Den här skylten...” Vilda höll upp den och blängde mot Tyra. ”’Mat till mina barn, snälla köp!’ var inte jättelätt att förklara. Nu vill jag härifrån, nu går vi! Sara, kom så går vi!”

”Tiggerskans barn mätta och glada, och jag blir familjens populäraste barn. Det är ändå bara jul en gång om året!”

Sara och Vilda tog varandra under armen och började gå medan Tyra dröjde kvar och kopierade mobilnumret på Marias skylt, med ett swish skickade hon iväg 1000 kronor. Maria sträckte ut handen och bad att få titta på summan, och nickade sedan mot HM-påsen. Tyra plockade ur Rodebjerkappan och gav henne påsen.

”Helt sjukt”, mumlade Sara till Vilda. ”Vem betalar 2000 spänn för en gammal använd kappa? Nu går vi och fikar. Om du har några pengar kvar att fika för?”

Det sista sa hon med hög röst och med tydlig adress till Tyra, som sprungit ikapp dem.

”Julen räddad”, svarade Tyra, la kappan över armen med en nöjd gest och med stora kliv lämnade de Maria bakom sig. ”Tiggerskans barn mätta och glada, och jag blir familjens populäraste barn. Det är ändå bara jul en gång om året!”

Dragspelsmusikant.
Dragspelsmusikant.Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

Maria följde med blicken hur de tre flickorna försvann ner på gågatan. Dansande snöflingor belystes från skyltfönstren och la sig tillrätta på gatan, tonerna från dragspelet var nu en utdragen variant av ”Stilla Natt”.

När de försvunnit ur sikte drog Maria fram en stor sportbag som stått mot husväggen. Den svarta kappan tog hon av sig, vek ordentligt ihop och la ner i HM-påsen efter att ha studerat kvittot. Hon skulle hinna lämna tillbaka den och få pengarna i retur imorgon.

Ur sportbagen plockade hon fram den översta i en hög identiska, ihopvikta kappor, skakade ut den och satte den på sig. Kopiorna från Bangkok sålde bra i år, kanske skulle hon hinna sälja en till innan affärerna stängde? Ystadsborna var som galna i den här sorten.

Hon gick fram till mannen som spelade dragspel och lämnade en rejäl slant i hans uppochnervända mössa.

Det är ändå bara jul en gång om året.

Helena Thorfinn, författare, Lund och Nybrostrand.
Helena Thorfinn, författare, Lund och Nybrostrand.Foto: Magdalena Vogt
Fakta

Om julnovellen

Berättelserna hör julen till, och det finns flera klassiska julhistorier, allt från Charles Dickens och HC Andersen till Astrid Lindgren och just nu aktuella Klas Östergren.

Klart att vi som kulturredaktion vill bidra till att ta fram än fler julberättelser. Under flera år har vi beställt nyskrivna historier av skånska författare, och bland de som har tackat ja och skrivit personliga jultexter finns Emmy Abrahamson, Johan Ring och, förra året, Kerstin Norborg.

Årets julnovell är skriven av Helena Thorfinn, journalist och författare som även har arbetat med mänskliga rättigheter för bland annat Sida och Rädda Barnen, i länder som Bangladesh och Burma. Hon är född 1964, uppvuxen i Lund och efter många år utomlands (senast i USA) har hon återvänt till Skåne, med adress i Lund och Nybrostrand.

Tidigare i år utkom hennes tredje roman, som utspelar sig i Burma, ”I munkens skugga”. Tidigare titlar är ”Innan floden tar oss” (2012) och ”Den som går på tigerstigar” (2017).

Helena Thorfinn
Så här jobbar med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.