Förbisedda djur får träda fram i nya barnböcker
I ”I vått och torrt – livet för en padda” (Idus Förlag) får läsarna möta paddan Bufo och följa med i hans vardag. Boken är uppföljaren till fjolårets ”Glida runt – livet för en mördarsnigel” och inom kort kommer bok nummer tre: ”Följa strömmen – livet för en manet”.
Bakom bokserien står författaren och illustratören Eva Warelius, som bland annat har jobbat som naturguide i Skånes naturreservat, där paddor är ett naturligt inslag. Grodor finns det hur många böcker som helst om, konstaterar hon. Paddor är det sämre ställt med.
Idén till den första boken kläcktes hemma i den egna trädgården. Hon insåg att hon inte kände till särskilt mycket om de där slemmiga inkräktarna i rabatterna, mer än att man skulle ha ihjäl dem.
– Djuren som jag skriver om har rätt låg status. Vi värnar inte direkt om dem. Men jag tycker att det kan vara viktigt att lyfta dem ändå. De finns ju där i kretsloppet och man kan inte bryta kedjan, för det straffar sig, säger hon och tillägger:
– Som barn tyckte jag att maneter var väldigt fascinerande, att de bara kunde sväva där i vattnet. De var ju nästan bara vatten själva och ändå kunde de flytta på sig. Sådant har också haft betydelse för mitt val av ämnen.
Tidigare har Eva Warelius skrivit några digitalt utgivna böcker på uppdrag åt Svenska Islandshästförbundet, men den nya bokserien är den första som har nått ut brett.
Paddboken har fått toppbetyg av Bibliotekstjänst. Både den och snigelboken har köpts in av Ugglan Bokhandel, som har butiker över hela landet, och den sistnämnda har dessutom fått stöd av Statens Kulturråd och distribuerats till alla bibliotek.
Inte minst har Eva Warelius säregna blandning av fakta och fantasi slagit an en sträng. Inledning och avslutning består av rolig kuriosa och faktauppgifter om djuren, för att fördjupa och skapa nyfikenhet, men där däremellan får läsarna följa med på ett äventyr i sagans form.
Bakom böckerna ligger noggranna efterforskningar och innehållet har kontrollerats av Andreas Nord, docent vid Lunds universitet.
– Jag tycker att det är skönt att ha någon som faktagranskar. En hel del av det som står på nätet är inte sant. Jag sökte exempelvis på hur många maneter det finns i svenska vatten och den uppgiften jag fick fram stämde inte.
I dag bor Eva Warelius strax utanför Österlens norra gräns, men under många år bodde hon i Tunby, där hon med sin dåvarande make drev ett eget företag med inriktning mot islandshästar.
Kring millennieskiftet utbildade hon sig också på Österlenskolan för konst och design i Simrishamn, som blev en språngbräda till fördjupade konststudier i Göteborg.
Bilderna har en bärande roll i hennes böcker. De illustrerar inte bara de skrivna orden, utan bidrar med egna dimensioner.
– Bilderna ska hålla för sig själva, precis som texten ska hålla för sig själv. Ett plus ett blir i det här fallet tre.
Bakgrunderna görs med akvarellfärger och detaljerna med färgpennor. Sedan för Eva Warelius samman lagren i datorn, där hon också kan jobba mer med färgerna. Att de olika delarna är skapade var för sig märks inte alls.
– Det är lite som att jobba med collage, även om det inte ska upplevas så. Jag har ingen digital ritplatta. Allt ritas för hand och scannas in. Jag tycker om doften av akvarell och ljudet av pennan som raspar mot pappret. Jag vill att bilderna ska kännas handgjorda.