Bondens september: Stopp i potatisupptagningen – ”På restaurang vill man ha små och snygga potatisar”
De skiljdes för en vecka sedan från sina mammor och går i rastgården på Södergård i väntan på att få nya hem på andra gårdar. Minst är Arnold, som miste sin mamma vid födseln. Han kommer fram till Martin Andersson och vill bli klappad.
Men först till potatisen, som är högst aktuell just nu. Den här dagen var det dags att börja ta upp Belana, en sort med god smak och bra kokegenskaper. Potatisarna tas upp tidigt för att bara bli ”kulor”, alltså små delikatesspotatisar.
– Om man äter på restaurang vill man ha små, runda och snygga potatisar, inte sådana här stora, säger Martin Andersson och tar upp en betydligt större.
Det visade sig efter mindre än ett hektars körning att potatisarna ännu inte satt tillräckligt med skal. Några ”flossade” lite, skalet lossnade en aning som på nypotatis. Då är risken att de torkar, får fläckar och inte håller så bra över vintern.
– Vi får prova igen om några dagar, säger Martin Andersson.
Vi åker till Peppinge Produkter där lådorna lossas och ska lagras i stora kylrum över vintern. I de stora byggnaderna med grönt ljus – för att den ljuskänsliga potatisen inte ska bli grön – finns det plats för 5 000 ton.
Martin Anderssons Belana ska så småningom packas i genomskinliga påsar på omkring ett kilo. De säljs sedan i butikerna som ”Små fina potatisar”. Då måste de se rena, släta och fina ut.
– Folk köper med ögonen, även om en skrovlig potatis kan vara lika god, säger han.
Vi pratar vid om de stigande matpriserna och matsvinn. De potatisar som är skadade och inte kan säljas som mat till butiker och restauranger – uppskattningsvis 2 procent – blir oftast djurfoder. En del kan också gå till stärkelsetillverkning, bli biogas eller komposteras för att bli näring i jorden.
– Vi har byggt upp ett konsumtionssamhälle där vi har möjlighet till lyxkonsumtion. Om vi går tillbaka till efterkrigstiden fanns det inget svinn alls. Jag har pratat mycket med min farfar om det, säger Martin.
Med den höga inflationen är vi kanske i ett läge där vi inte längre kan välja och vraka.
– Vad ska vi prioritera – mat eller tech-prylar? Äta måste vi. Många tror att vi kan öka importen av mat, men det är inte säkert. Tyskland har minskat sin grisproduktion, så det finns inget stort överskott som drar ner priserna.
Martin Andersson funderar mycket på sina egna ökade kostnader. I somras köpte han gödning till nästa odlingssäsong. Den vanliga kvävegödningen N27 kostade då drygt 7 kronor per kilo, jämfört med knappt 3 kronor förra sommaren. Till spannmålsodlingen går det åt 600 kilo per hektar.
Nu har priset gått upp till 9,80 kronor per kilo, så Martin Andersson är ändå ganska nöjd. Samtidigt är dieselpriset fortfarande högt.
– Och så undrar folk varför maten blir dyrare i affärerna.
Han vet ännu inte hur mycket han själv får betalt för potatisen – det avgörs av det fluktuerande marknadspriserna. I fjor låg odlarpriset mellan 2 och 2,50 kronor per kilo. Nu skulle han behöva 3 kronor.
I väntan på potatisupptagningen har han ändå fullt upp. Med en maskin bearbetar han mekaniskt andra åkrar efter skörden. Ju mer ogräs han kan få bort desto mindre kemiska medel behöver han använda nästa år.
Martin Andersson tycker att augusti, september och oktober är en fin period på arbetsåret. Det är nu resultaten visar sig tydligt. Löken ligger strängar på fälten och väntar på att bli upptagen. Om några veckor är det dags att så höstspannmål och lite längre fram ska sockerbetorna tas upp.
Innan vi lämnar Södergård tittar vi till tjurkalvarna och lille Arnold. De största kalvarna väger redan 300 kilo, jämfört med 45 när de föddes ute på betesmarken i våras. Så stor är inte Arnold, som blivit uppfödd med nappflaska.
Martin Andersson föder sedan två år inte längre själv upp tjurkalvarna. Han tycker att stallet är för omodernt.
– Kan jag inte ha djuren ute fritt är det bättre att någon annan tar hand om det.
Tjurkalvarna får ”lyxensilage” och kraftfoder som bonus i några veckor när de flyttats från betet. Det är lite extra omvårdnad när de skiljts från sina mammor som de kallar på de första tre dagarna.
– Då skär det lite i hjärtat, säger Martin och klappar Arnold lite till.
YA-bonden Martin Andersson
Vd i Löderups Växt AB som han äger tillsammans med Johan Thuresson och Torsten Thuresson.
Verksamhet: 70 nötkreatur som går ute året om på naturbete (85 hektar) samt växtodling på 250 hektar. Löderups Växt omsätter cirka 9 miljoner kronor om året. Anställda: 3 personer. Medlem i föreningen Odling i balans som arbetar för att ekonomi och ekologi går att kombinera på gården.
Ålder: 45 år.
Utbildning: Lantmästare.
Bor: Påtofta, Löderup.
Familj: Hustrun Emma och döttrarna Olivia och Amanda, 15 och 13 år.
Fritid: Jakt. Skyddsjakt på vildsvin för att bevara naturbetesmarkerna som vildsvinen förstör.
Favoritmat: Entrecote från egna djur med potatisgratäng på egna potatisar.