Floreman reflekterar över värdighet för våra äldre

Sedan 80-talet har Ylva Floreman, som bor i Köpingebro, gjort prisade filmer och böcker om brännande ämnen. Den journalistiskt granskande boken ”Lyckopiller” (1981) samt filmerna ”Amors bilar” (1988) och ”Vem bryr sig!” (2001) är kanske hennes mest kända verk.

Den senaste boken, ”Jag är inte död. Jag är bara gammal”, har precis släppts. När Ylva Floreman skildrar de sista åren av moderns liv, som blev en kamp mot oförstående och stelbenta myndigheter, blir det både djupt personligt och direkt politiskt. Den värsta perioden var från 2014 till mammans död tre år senare.

Redan då uppstod tankarna på en bok, men det tog ett par år innan hon väl började skriva. Som Ylva Floreman ser det finns det ett stort glapp mellan vad man säger att äldre har rätt till och hur verkligheten ser ut. Många känner sig utsatta och övergivna. De blir inte hörda.

– Jag riktar in mig på välbefinnande och det hudnära. Om jag har hemtjänst eller är på ett vårdhem kommer jag då att få nyskördad sparris stekt i parmesan och vitlök? Kommer jag att erbjudas kulinariska upplevelser? Som det är nu är det väldigt få som får det. Kosten är till och med näringsfattig. Då blir människan svag, säger Ylva Floreman och tillägger:

– Det är nog heller inte särskilt roligt att ligga med en blöja som först är varm och sedan kall.

Hon är övertygad om att det går att skapa en äldreomsorg värd namnet, men det kräver ett helhetsgrepp. Lagen är redan fantastisk på många sätt och de flesta som jobbar inom äldreomsorgen vill också väldigt väl, betonar hon.

– Men personalen blir själv drabbad av att inte räcka till eller inte få tillräckligt med tid. Sedan är det kanske stor skillnad mellan Simrishamn och Malmö. Det vet jag inget om. Men i Malmö var det förfärligt. Det finns säkert öar i staden där det är bra, men då beror det på att de har en bra chef.

Ylva Floreman lyfter också problemet med fallolyckor. 50 000 personer över 65 år skadar sig på detta sätt varje år och tre dör varje dag. Det är en större samhällskostnad än bilolyckor – för att inte tala om det mänskliga lidandet.

– Vi har en nollvision på bilolyckor. Vi borde ha det på fallolyckor också. Vad ska man då göra för att de äldre inte ska falla? Jo… Ett: näringsriktig mat. Två: Träning, så att de behåller balansen. Tre: Se till att medicineringen fungerar. Fyra: Se till att kommunens fixartjänst finns kvar eller utökas. På det viset kan man nå väldigt långt.

På frågan vem hon vill nå med boken kommer svaret snabbt: alla. För anhöriga kan boken vara ett stöd. För politiker kan det vara en ögonöppnare; det sista kapitlet är särskilt tillägnat just beslutsfattare. Men också alla vi andra kan behöva ta del av innehållet. Även om vi inte har äldre personer i vår närhet just nu lär det komma en dag när vi får det och i bästa fall blir vi också själva gamla till slut.

Betänk att äldre människor bär alla åldrar inom sig och förstår de unga betydligt bättre än vad de unga förstår de gamla. Då kan det vara på sin plats att ta sig tid att även försöka sätta sig in i deras verklighet. Det ökar förståelsen och stärker banden mellan generationerna.

– Tyvärr verkar det inbyggt i oss att vi inte kan förstå det vi inte själva är i. Därför måste vi folkbilda om det. Folk tänker med intellektet och fokuserar på ekonomi och organisation, men plockar inte in det i sin egen kropp. Om man inte själv är anhörig ser man inte vad som pågår och kan kanske heller inte föreställa sig det. Det ligger oss inte nära att tänka på hur det kommer att kännas när vi själva inte längre kan klara oss på egen hand.

Lördagen den 29 januari klockan 13–15 finns Ylva Floreman på plats på Saluhallen i Ystad för att sälja och signera böcker. Där är så pass stort att det ska gå bra även i pandemitider.